kinabilder

jag har IT utbildning hemma och lär erik och pappa hur man via instagram lägger upp bilder på internet från mobilen. då får man ta att vara försöksobjekt och så här ser alltså kurs-ledaren ut

 

 

dock har vi ingen bild på honom i spurten, men pappa hann med och fota mig på den 200 meter långa spurten fram till mål - det bästa som finns är att öka farten och springa förbi 10-15 löpare ;)

 

 

nu är det mindre marginal för mig mot Erik, endast 6 minuter!, jag känner pressen och kan inte längre ta min placering i "familjen" för givet. Spännande inför Beijing marathon om ett par veckor!

Det började med att Erik ambitiöst anmälde intresse för att prova på 100K bergsultra i mitten av maj. Nu i mitten av september står jag här med nummerlappen i handen och ska gå på en buss långt bort i bergen? Hur gick det till?

 

En blandning av den typiskt bristfälliga information man får inför kinesiska arrangemang, det oftast späckade schemat som dyker upp arrangemang i sista minuten, samt Eriks realistiska ombokning för sin egen del från 100K till 30K. Han (och alla 30K) var inte tvungen att dyka upp klockan 14 på fredag eftermiddag, utan endast 100Karna var tvungna till det. Så vi planerade att jag hämtar lapparna, Erik kommer efter jobbet. Men konsekvensen var att om man inte kom kl 14, hann man inte med grupp-bussresan ut till bergen och det fick jag inte reda på förrän vi skulle på bussen och det blev ännu mer definitivt efter den två timmar långa bussresan att Eriks chanser minskade att komma ut hit. Så det blev många kvalfulla mobilsamtal för att förstå om och hur vi kunde lösa detta, men när jag fick reda på schemat som gällde så tog jag beslutet: Erik, du får stanna hemma…

 

Vi klev av bussen 15.30. Rummen som var bokade var 8-bäddsrum, tjejer och killar separat. Möte kl 17.00 för information. Sedan ”skolmatsals”-middag, en god buffe med olika rätter, ris och bröd. Därefter fixa praktiska saker och somna in klockan 20, eftersom det var frukost klockan 06.00 och start för 100K gruppen kl 08.30, med registrering kl 07.30. (Eriks grupp skulle starta 10.15 och de hade inget boende, utan var en dagsresa medan vi 100Kare hade en långhelg fre-sön)

 

På kartan nedan kan ni se hur avlägset det var, Xuanhua i vänsta hörnet och Erik bor utanför kartan längst ner i högra hörnet. Med bergs-serpentinvägarna tog det ca 4 timmar att köra. Vi trodde att loppet gick i Beijing.

Att springa 100K är delvis en fysisk utmaning, men jag skulle säga 70 % en mental utmaning. För att klara av den mentala biten måste jag vara glad och känna mig problemfri, fokusera på små saker som gör andra människor och mig nöjd. Skratta och sova bra. Då känner jag mig lätt och kan fokusera på att fortsätta framåt, vinka och le åt funktionärerna och heja på medtävlarnarna. Eftersom denna känsla ska hålla i ca 9-10 timmar med en värkande kropp måste känslan vara ”riktig”

 

Fredagens uppladdning var en av de bättre, jag ska försöka beskriva hur.

 

1. Förväntansfull resa Från Xuanhua åkte jag med Xiao Zhou en tjej i 40-års åldern och Na Xun Hu en kille i 55-årsldern. Hela bilresan med vår chaufför Wang var fylld av förväntansfullt tjatter, ingen hade provat springa 100K förut och Wang som inte springer 1 km frivilligt försökte med många frågor förstå varför vi ville springa.

 

2. Peppning och nya vänner Att bo 8 tjejer i ett litet rum med enkla våningssängar. Inspirerande personligheter, varierande åldrar och bakgrund och pratande och skrattande och peppande. Sitta på sängarna och hjälpa varandra att sy fast nummerlappar, dela bananer och godis, jämföra skor och resultat.

 

3. Enkelhet Rummet var rent, men litet och sängarna mer likt hårda britsar. Toaletterna var hål i golvet. Badrummen var i en barack utomhus, ett stort duschrum med lågt tryck och kallt vatten. Inför maraton har vi ofta bott på lyxhotell, med tillgång till alla bekvämligheter. Här fanns två saker; rinnande vatten så man kunde borsta tänderna och tvätta händerna och täcke och kudde till britsen så man kunde sova när man var trött. That’s it.

 

4. Att dela med sig Xiao Zhou sydde fast min nummer lapp 3 gånger! Första gången var det fel, det var Eriks lapp. Andra gången sydde vi fast min, fast på fel tröja. Sedan sista försöket blev det rätt. Toapapper hade jag inte… Men hon hade en rulle. Kaffepulver hade jag, men något att dricka ur? Nej. Hon hade en termosmugg jag fick använda. När man går till badrummet måste man ha plasttofflor, jag fick använda hennes. Godis-kolor att lägga i fickan när man sprang. Jag tror jag spred lite glädje också med min utländska närvaro, men jag hade inte förberett så mycket saker att dela med mig. Jag hade ett paket dextrosol att ge bort till Zhou… Och vi satt ute fram till kl 23.30 för att vänta in henne när hon sprang i mål efter 15 timmar, i mörkret och kylan kom hon med sin lilla mini-LED-ficklampa hon köpt kvällen innan.

 

5. Göra allt gemensamt. Gruppresa till 100 %. Bussresa, alla går till sitt rum och packa upp, sedan direkt ett informationsmöte, sedan gemensam middag, matsal med buffé så man kan äta sig mätt på ”kinesisk husmanskost”, sitta på pallar i ett lysrörsbelyst rum, spana in alla löpare och gissa hur snabba de är. Sedan tvätta sig och släcka för att återigen gemensam frukost, registrering, start… Sedan återigen bo kvar en natt, för frukost och samling kl 08.00 på söndagen för prisceremoni. Först hade jag & Erik tänkt bo hos honom dagen före, sedan ta bilen på morgonen och dyka upp vid starten för att springa, sedan åka hem igen och vila efteråt. Motsats till verkligheten.

•För att jämföra höjdmetrarna – Abisko till Nikkaluokta på tre dagar – där tog vi 1720 höjdmeter…
•Sträckan här var dock inte riktigt 100K, min klocka mätte 92.5 km.
•Sluttiden blev 9.06. Placeringen 3:a.

Efter att kommit hem och sett höjdkartan känner jag ”aha” kring min uppgivenhet mellan 75K och 91K. Det var landsväg, serpentinväg, mellan bergen, platt underlag men stigning, kändes som kroppen var tung för fast man sprang och tog i så kom man knappt framåt… Det var demotiverande och jag gick många kilometer och ville bara sitta och vila. Jag trodde min kropp var slut, men efter 91K körde jag en mil igen i 4.40-5.00 tempo och kände mig stark – då var det ju utför. Så hade jag förstått att det var en sådan lutning kanske mitt självförtroende hade accepterat den låga farten och tunga kämpandet och vetat att det skulle gå över. Men mellan 75K och 91K trodde jag att jag var slut och det var jobbigt mentalt och fysiskt. Jag tillät mig att gå och sa till mig själv att åtminstone kommer jag att slutföra detta. Att det är tävling struntar jag i tänkte jag och lät min placering gå från 2:a till 3:a när jag satte mig ner och åt ett bröd och drack vatten. Jag hejade på kvinnan som sprang förbi, hon såg stark ut.

Jag låg etta fram till 40K!
Jag låg tvåa fram till 75K!
Sedan trea fram till mål, vilket blev min placering.

Jag var bara 8 minuter efter tvåan, hon kom in på 8:58 och jag på 9:06. Ettan var inne på 8:25, så det var ca 40 minuters gap – hon körde på stabil fart och såg stark ut varje gång jag mötte henne. Jag vann 10 000 kronor, ettan fick 20 000 och tvåan 15 000 kronor.

Det var stigar högt uppe bland bergen, djupa raviner mellan kalkstensväggar, floder och byar. Helt underbara omgivningar och en bra blandning av jordväg och asfaltsväg. Volontärerna var glada och energiska vid varje stopp.

Efter 40K kändes det knappt att man sprungit – målet var så långt fram mentalt att kroppen inte började bli trött förrän vi 55-60K. Och ändå var tiden nu efter 42K inte långt från min första mara, 3 timmar och 57 minuter, bara 7 minuter längre än 2009 i Beijing, men dessutom efter att ha klättrat ett berg och ha 60K kvar!

Ganska häftigt att efter en maraton kan man köra ett till och sedan en halv-mara till, bara man tänker att ”idag ska jag springa hela dagen” och därmed inte få hjärnan att slå ifrån med trötthetssignaler. Vid en mara blir man ju trött vi 36-38 km, och vid LL50K så är det för mig runt 45-46 K det börjar bli tungt.
Känslan efteråt?
Glädjeruset satt i efter målgång fram till jag somnade och även halva dagen efter. Men eftersom det bara blev 4-5 timmars sömn på britsen med pirrande ben så runt lunch dagen efter ville jag bara sova…

Men inga blåsor på fötterna och inte ”onaturligt” ont någonstans. Benmusklerna gör ont när man går nedför trappor. Lite rastlös i kroppen, sov lite oroligt men kroppen känns orolig även när man är vaken. Så många 1 timmars vilor under söndagen för att kompensera detta. Och mat ofta! Gick upp 3 kg under dagarna före loppet (!) av vilan och kolhydratladdningen, och de kilona är redan borta samt utbytt mot en konstant hunger efter riktig mat, salt ris, bönor, bröd, grönsaker…

Många timmars analys av loppet har spenderats, för att planera hur jag ska göra för att vinna nästa år! Det är 12 månader kvar att förbereda sig och efter första försöket så har jag lärt mig väldigt mycket till nästa gång!

Erik: Helgen blev inte som planerat. Jag och Lina skulle ju iväg till bergen och springa tävling. Lina åkte direkt till platsen för tävlingen från Xuanhua, sen var det tänkt jag skulle sluta upp efter jobbet. Dock visade det sig att det inte var på den plats som angivits, istället hade Lina mfl fått åka buss 2-3 timmar upp i bergen från uppsamlingsplatsen. Det gick bara en buss-konvoj och därmed klipptes min möjlighet möta upp, hade små chanser ta mig dit på egen hand och risk inte hunnit tillbaka innan jag ska flyga till Singapore på Söndag.

 

Jättetrist, jag har laddat bra inför det här loppet och var så sugen på en tävling. Istället kör jag träningshelg på egen hand med dagliga dubbelpass fre-sön med fokus komma igång strukurerat med triatlon-träningen:

• Fre: Intervaller Freestyle sim tot 1K + 10K tempo löpning
• Lör: Intervaller 400-ingar löpning + Gym
• Sön: Distans löpning + Freestyle 1K 

Erik: Hemkommen från Indien. Härligt säsong åka dig, torr luft 25-30 grader varmt. En veckas jobb och en helg i Pune med golf, äta ute och lite sightseeing. Som vanligt superroligt och inspirerande att komma till Indien även om det alltid också är lite omtumlande. 

-

Beståend intryck denna resa är av mer filisofisk karraktär. Det verkar som grunden till hela vår existens handlar om att handla och byta saker med varandra. Indien må vara fattigt men överrallt är det kommers och handel, dygnet runt. Det blev särskilt uppenbart när vi åkte till Mumbai flygplats och tog en genväg (det blev en senväg) genom slummen. Midnatt i bilen genom smala gränder kantade av enkla plåtskjul, men i vartenda skjul skedde någon form av affär, det var matlagning, cykellagning, rörförsäljare, alltdukantänkadigförsäljare, osv. Tyvärr saknar jag bilder för det var för mörkt för min iPhone. 

-

På väg en morgon till jobbet in Pune. Vägarna är i dåligt skick och inte sällan oavslutade konstuktioner närmast att likna med dåliga lapptäcken. Vid gatkanterna småbutiker och kringströvande försäljare. 

-

Och såklart rikshas, de finns överallt. 

-

Pune ligger fint bland bergen och när man kommer ut från stadsmyllret är det grönt och fint.