kinabilder

Att springa 100K är delvis en fysisk utmaning, men jag skulle säga 70 % en mental utmaning. För att klara av den mentala biten måste jag vara glad och känna mig problemfri, fokusera på små saker som gör andra människor och mig nöjd. Skratta och sova bra. Då känner jag mig lätt och kan fokusera på att fortsätta framåt, vinka och le åt funktionärerna och heja på medtävlarnarna. Eftersom denna känsla ska hålla i ca 9-10 timmar med en värkande kropp måste känslan vara ”riktig”

 

Fredagens uppladdning var en av de bättre, jag ska försöka beskriva hur.

 

1. Förväntansfull resa Från Xuanhua åkte jag med Xiao Zhou en tjej i 40-års åldern och Na Xun Hu en kille i 55-årsldern. Hela bilresan med vår chaufför Wang var fylld av förväntansfullt tjatter, ingen hade provat springa 100K förut och Wang som inte springer 1 km frivilligt försökte med många frågor förstå varför vi ville springa.

 

2. Peppning och nya vänner Att bo 8 tjejer i ett litet rum med enkla våningssängar. Inspirerande personligheter, varierande åldrar och bakgrund och pratande och skrattande och peppande. Sitta på sängarna och hjälpa varandra att sy fast nummerlappar, dela bananer och godis, jämföra skor och resultat.

 

3. Enkelhet Rummet var rent, men litet och sängarna mer likt hårda britsar. Toaletterna var hål i golvet. Badrummen var i en barack utomhus, ett stort duschrum med lågt tryck och kallt vatten. Inför maraton har vi ofta bott på lyxhotell, med tillgång till alla bekvämligheter. Här fanns två saker; rinnande vatten så man kunde borsta tänderna och tvätta händerna och täcke och kudde till britsen så man kunde sova när man var trött. That’s it.

 

4. Att dela med sig Xiao Zhou sydde fast min nummer lapp 3 gånger! Första gången var det fel, det var Eriks lapp. Andra gången sydde vi fast min, fast på fel tröja. Sedan sista försöket blev det rätt. Toapapper hade jag inte… Men hon hade en rulle. Kaffepulver hade jag, men något att dricka ur? Nej. Hon hade en termosmugg jag fick använda. När man går till badrummet måste man ha plasttofflor, jag fick använda hennes. Godis-kolor att lägga i fickan när man sprang. Jag tror jag spred lite glädje också med min utländska närvaro, men jag hade inte förberett så mycket saker att dela med mig. Jag hade ett paket dextrosol att ge bort till Zhou… Och vi satt ute fram till kl 23.30 för att vänta in henne när hon sprang i mål efter 15 timmar, i mörkret och kylan kom hon med sin lilla mini-LED-ficklampa hon köpt kvällen innan.

 

5. Göra allt gemensamt. Gruppresa till 100 %. Bussresa, alla går till sitt rum och packa upp, sedan direkt ett informationsmöte, sedan gemensam middag, matsal med buffé så man kan äta sig mätt på ”kinesisk husmanskost”, sitta på pallar i ett lysrörsbelyst rum, spana in alla löpare och gissa hur snabba de är. Sedan tvätta sig och släcka för att återigen gemensam frukost, registrering, start… Sedan återigen bo kvar en natt, för frukost och samling kl 08.00 på söndagen för prisceremoni. Först hade jag & Erik tänkt bo hos honom dagen före, sedan ta bilen på morgonen och dyka upp vid starten för att springa, sedan åka hem igen och vila efteråt. Motsats till verkligheten.