100K och 1889 höjdmeter på 9 timmar!
•För att jämföra höjdmetrarna – Abisko till Nikkaluokta på tre dagar – där tog vi 1720 höjdmeter…
•Sträckan här var dock inte riktigt 100K, min klocka mätte 92.5 km.
•Sluttiden blev 9.06. Placeringen 3:a.
Efter att kommit hem och sett höjdkartan känner jag ”aha” kring min uppgivenhet mellan 75K och 91K. Det var landsväg, serpentinväg, mellan bergen, platt underlag men stigning, kändes som kroppen var tung för fast man sprang och tog i så kom man knappt framåt… Det var demotiverande och jag gick många kilometer och ville bara sitta och vila. Jag trodde min kropp var slut, men efter 91K körde jag en mil igen i 4.40-5.00 tempo och kände mig stark – då var det ju utför. Så hade jag förstått att det var en sådan lutning kanske mitt självförtroende hade accepterat den låga farten och tunga kämpandet och vetat att det skulle gå över. Men mellan 75K och 91K trodde jag att jag var slut och det var jobbigt mentalt och fysiskt. Jag tillät mig att gå och sa till mig själv att åtminstone kommer jag att slutföra detta. Att det är tävling struntar jag i tänkte jag och lät min placering gå från 2:a till 3:a när jag satte mig ner och åt ett bröd och drack vatten. Jag hejade på kvinnan som sprang förbi, hon såg stark ut.
Jag låg etta fram till 40K!
Jag låg tvåa fram till 75K!
Sedan trea fram till mål, vilket blev min placering.
Jag var bara 8 minuter efter tvåan, hon kom in på 8:58 och jag på 9:06. Ettan var inne på 8:25, så det var ca 40 minuters gap – hon körde på stabil fart och såg stark ut varje gång jag mötte henne. Jag vann 10 000 kronor, ettan fick 20 000 och tvåan 15 000 kronor.
Det var stigar högt uppe bland bergen, djupa raviner mellan kalkstensväggar, floder och byar. Helt underbara omgivningar och en bra blandning av jordväg och asfaltsväg. Volontärerna var glada och energiska vid varje stopp.
Efter 40K kändes det knappt att man sprungit – målet var så långt fram mentalt att kroppen inte började bli trött förrän vi 55-60K. Och ändå var tiden nu efter 42K inte långt från min första mara, 3 timmar och 57 minuter, bara 7 minuter längre än 2009 i Beijing, men dessutom efter att ha klättrat ett berg och ha 60K kvar!
Ganska häftigt att efter en maraton kan man köra ett till och sedan en halv-mara till, bara man tänker att ”idag ska jag springa hela dagen” och därmed inte få hjärnan att slå ifrån med trötthetssignaler. Vid en mara blir man ju trött vi 36-38 km, och vid LL50K så är det för mig runt 45-46 K det börjar bli tungt.
Känslan efteråt?
Glädjeruset satt i efter målgång fram till jag somnade och även halva dagen efter. Men eftersom det bara blev 4-5 timmars sömn på britsen med pirrande ben så runt lunch dagen efter ville jag bara sova…
Men inga blåsor på fötterna och inte ”onaturligt” ont någonstans. Benmusklerna gör ont när man går nedför trappor. Lite rastlös i kroppen, sov lite oroligt men kroppen känns orolig även när man är vaken. Så många 1 timmars vilor under söndagen för att kompensera detta. Och mat ofta! Gick upp 3 kg under dagarna före loppet (!) av vilan och kolhydratladdningen, och de kilona är redan borta samt utbytt mot en konstant hunger efter riktig mat, salt ris, bönor, bröd, grönsaker…
Många timmars analys av loppet har spenderats, för att planera hur jag ska göra för att vinna nästa år! Det är 12 månader kvar att förbereda sig och efter första försöket så har jag lärt mig väldigt mycket till nästa gång!
•Sträckan här var dock inte riktigt 100K, min klocka mätte 92.5 km.
•Sluttiden blev 9.06. Placeringen 3:a.
Efter att kommit hem och sett höjdkartan känner jag ”aha” kring min uppgivenhet mellan 75K och 91K. Det var landsväg, serpentinväg, mellan bergen, platt underlag men stigning, kändes som kroppen var tung för fast man sprang och tog i så kom man knappt framåt… Det var demotiverande och jag gick många kilometer och ville bara sitta och vila. Jag trodde min kropp var slut, men efter 91K körde jag en mil igen i 4.40-5.00 tempo och kände mig stark – då var det ju utför. Så hade jag förstått att det var en sådan lutning kanske mitt självförtroende hade accepterat den låga farten och tunga kämpandet och vetat att det skulle gå över. Men mellan 75K och 91K trodde jag att jag var slut och det var jobbigt mentalt och fysiskt. Jag tillät mig att gå och sa till mig själv att åtminstone kommer jag att slutföra detta. Att det är tävling struntar jag i tänkte jag och lät min placering gå från 2:a till 3:a när jag satte mig ner och åt ett bröd och drack vatten. Jag hejade på kvinnan som sprang förbi, hon såg stark ut.
Jag låg etta fram till 40K!
Jag låg tvåa fram till 75K!
Sedan trea fram till mål, vilket blev min placering.
Jag var bara 8 minuter efter tvåan, hon kom in på 8:58 och jag på 9:06. Ettan var inne på 8:25, så det var ca 40 minuters gap – hon körde på stabil fart och såg stark ut varje gång jag mötte henne. Jag vann 10 000 kronor, ettan fick 20 000 och tvåan 15 000 kronor.
Det var stigar högt uppe bland bergen, djupa raviner mellan kalkstensväggar, floder och byar. Helt underbara omgivningar och en bra blandning av jordväg och asfaltsväg. Volontärerna var glada och energiska vid varje stopp.
Efter 40K kändes det knappt att man sprungit – målet var så långt fram mentalt att kroppen inte började bli trött förrän vi 55-60K. Och ändå var tiden nu efter 42K inte långt från min första mara, 3 timmar och 57 minuter, bara 7 minuter längre än 2009 i Beijing, men dessutom efter att ha klättrat ett berg och ha 60K kvar!
Ganska häftigt att efter en maraton kan man köra ett till och sedan en halv-mara till, bara man tänker att ”idag ska jag springa hela dagen” och därmed inte få hjärnan att slå ifrån med trötthetssignaler. Vid en mara blir man ju trött vi 36-38 km, och vid LL50K så är det för mig runt 45-46 K det börjar bli tungt.
Känslan efteråt?
Glädjeruset satt i efter målgång fram till jag somnade och även halva dagen efter. Men eftersom det bara blev 4-5 timmars sömn på britsen med pirrande ben så runt lunch dagen efter ville jag bara sova…
Men inga blåsor på fötterna och inte ”onaturligt” ont någonstans. Benmusklerna gör ont när man går nedför trappor. Lite rastlös i kroppen, sov lite oroligt men kroppen känns orolig även när man är vaken. Så många 1 timmars vilor under söndagen för att kompensera detta. Och mat ofta! Gick upp 3 kg under dagarna före loppet (!) av vilan och kolhydratladdningen, och de kilona är redan borta samt utbytt mot en konstant hunger efter riktig mat, salt ris, bönor, bröd, grönsaker…
Många timmars analys av loppet har spenderats, för att planera hur jag ska göra för att vinna nästa år! Det är 12 månader kvar att förbereda sig och efter första försöket så har jag lärt mig väldigt mycket till nästa gång!
Kommentarer
Trackback
